Den yngre nysvenskan kallades språket mellan åren 1732-1900. Under den här perioden var det böckerna och litteraturen som ändrade språket.
Kung Gustav III undervisades av författaren och journalisten Olof Dalin en period, men han tyckte inte som sin lärare när det kom till det franska inflytandet. Han ansåg att nu när ”fransyskan” blivit så stort borde det läras ut ordentligt. Franskan var ett umgängesspråk på slottet, och dessutom tyckte kungen om fransk kultur och reste till Paris. Det fanns många konstnärer och artister som åkte till Stockholm för besök. 1700-talets franska inspiration syns i låneord så som parfym, glass, salong, hotell, konsert m.m. Det franska inflytandet fortsatte en bit in på nästa sekel.
Gustav III såg inget problem i sitt intresse för franskan och viljan att bevara det svenska språket. Han stiftade den Svenska Akademin år 1786, och de fick i uppgift att ”utvidga Svenska Namnets och Språkets ära”. Kungen planerade att svenskan skulle bli ett stort europeiskt kulturspråk. En utav de viktigare böckerna Akademin gav ut är ”Afhandling om svenska stafsättet” som gavs ut 1801. Där försvenskades många franska ord. Bureau skulle skriver byrå, feauteuil blev fåtölj m.m.
Olof Dalin publicerade år 1732 det första numret av tidskriften ”Den Swänska Argus”, som innehöll en rappare och mer journalistisk svenska. Han ville få fram språket som talades i huvudstadens salonger med kortformer så som ha, bli och ta framför hafwa, blifwa och taga. I tidskriften klagar Dalin över att svenskan har blivit ”så Jemmerligen förachtat, upsäckat, förwänt och wanrycktat”. Han ville att svenskan skulle göra sig av med främmande ord, främst de franska modeorden som ofta hördes i salongerna. Han ville värna om sitt ”liufwa Foster-måhl”. Språket i ”Then Swänska Argus” är ganska modernt, men om en nutida läsare läser den så ser läsaren att orden har olika betydelse då och nu. T.ex. snäll betyder snabb. Det användes väldigt många stora bokstäver också.
Från 1800-talet finns en del ordböcker och språkregelsamlingar som visar den tidens språkbruk. Det finns även litteratur, tidningar och tidskrifter för att ge en ännu tydligare bild. Det var komplicerad satsbildning, komplicerad verbböjning och tyska/engelska lån.
Olof Dalin var det första steget mot modernare svenska, men August Strindberg tog det andra när han skrev ”Det röda rummet” 1879. Han använde friska, talspråksnära vändningar för att bryta mot den tidens stela stil. Nu hade klyftan mellan tal och skrift minskat ännu mer.
Källor:
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Nationalencyklopedin (2013). Yngre nysvenska. Hämtad: 2013-12-05. Tillgänglig: http://www.ne.se/svenska/spr%C3%A5khistoria/yngre-nysvenska-1732-1900
Bildkälla:
http://www.antikvariat.net/REH46117A.cgi
ungsprakhistoria 
Senaste kommentarer