Svenska språkets ursprung

För 4000 år sedan bröt ett folk som hette indoeuropéerna upp från sina hemtrakter och splittrades åt olika håll när de gick ut på vandring. De mötte nya kontakter och nytt språk, vilket ledde till att indoeuropéerna delades upp snabbare. Det blev nya dialekter som i sin tur blev skilda språk. Ett utav språken nådde norra Europa för mer än 2000 år sedan. Det kallas urgermanska och talades av de germanska stammarna. Efter hand utvecklades urgermanskan till nya språk och dialekter, bl.a. engelskan, tyskan och urnordiskan som talades av förfäderna till vikingarna först. Urnordiskan började splittras på 800 talet e.Kr. och efter ett par hundra år uppstod de östnordiska språken svenska och danska, och de västnordiska språken norska och isländska.

Alla språk i Europa tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen, som är den största familjen med över 3 miljarder modersmålstalare. Några utav de icke-indoeuropeiska språken i Europa är finska, samiska, ungerska, turkiska och baskiska. För att jämföra så är svenskan närmare det iranska språket farsi än grannspråket finska. Alla språken här är inte så lika, helt enkelt.

Här är det så kallade språkträdet där man kan se vilka språk som hänger ihop med varandra.

Källor:
Ekengren, Hans-Eric. Lorentzson-Ekengren, Brita (2004). Ekengrens svenska. Stockholm: Natur och kultur.
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Bildkälla:
www.cwasteson.blogspot.se/2011/01/spraktrad-i-farg.html

Runsvenska 800 – 1225

Runt år 800 gick svenskan igenom stora ljudförändringar och anledningen till det var att de bytte ut den gamla runraden som hade 24 tecken till den nya med 16 tecken. Det sägs att den nya runraden är lätt för den som skrev med svårt för den som läste. Det märks att runristarna samarbetade eftersom alla tecken ändrades samtidigt i området. Många runstenar är minnesmärken för modiga nordmän och vikingar. Oftast berättas det kortfattat om krig och död i andra länder väldigt långt bort. Men det är inte alla stenar som är minnesmärken, det finns stenar som berättar om det vardagliga livet i Norden.

Runorna uppfattades som en gåva från gudarna. De var magiska och maktbetvingade. Ordet runa betyder egentligen ”hemlighet”, vilket är logiskt eftersom det var svårt att läsa och var hemlighetsfullt. Det gick i arv bland hövding familjerna att lära sig skriva runor. De äldre skrifterna är dunkla, medan de yngre runstenarna var lättsammare.

Alla runor har ett namn. Första bokstaven i ordet är det ljud som runan betecknar. T.ex. ᛋ = S som i sol.

När den nya runraden kom uppstod t.ex.  ljuden y, ä och ö. Även diftonger var en viktig ljudförändring under den runsvenska tiden. Diftonger är två vokaler som blir till en, t.ex. ai blev e och även au och öy blev ö. Vi kan fortfarande höra diftongerna i vissa dialekter så som gotländska, eftersom det aldrig slog igenom i hela Sverige. Den typen av språkdrag som bevarats från fornspråket kallas för arkaismer. Om man jämför dessa gamla ljud med skånskans diftonger så blir skånskan rena nymodigheterna.

Ordförrådet i runsvenskan bestod nästan bara av arvord. Alltså ord som funnits sedan urminnes tider i svenskan med nordiska, germanska eller indoeuropeiska rötter. Måne, fader och äta är ett par arvord. Det kom även in ett par latinska ord i svenskan när de sysslade med handelsbyte, ord så som marknad, köpa, vira och öre. När kristendomen växte så blev det allt fler låneord från latinet (bl.a. advent, altare, kloster) och lite från grekiskan (t.ex. biskop, kyrka).

Bällstastenarna som är cirka tusen år gamla och har ord som är lätta att förstå för även en nutida svensk. T.ex. Ulfs, sinn, staf, ræstu, stæina. Dock är det på det stora hela väldigt svårtolkat för andra än experter. Den näst sista strofen är intressant för litteraturforskarna. Antagligen har sönerna själva rest stenen och en träpåle, och efter det så har mamman/frun Gyrid skrivit en dikt för att hylla den avlidne mannen. Den dikten har sedan blivit inristad på stenen utav Gunnar. Det är därför Bällstastenarna har kallats för Sveriges äldsta kvinnolitteratur.

Av skrifterna så verkar det som att Sven var det vanligaste pojknamnet under den här perioden. Även Björn, Thorsten och Ulf verkar ha varit populära. Vanliga flicknamn var Gudlög och Inga. Från början var det vanligast att döpa sina barn efter en död släkting, men när kristendomen tog över så började föräldrarna döpa dem efter levande släktingar.

Svenskans födelse
Mellan åren 800 och 1000 ansågs de urnordiska dialekterna som olika språk eftersom de var så olika. Först skiljde sig norskan och isländskan (västnordiska språk) från danskan och svenskan (östnordiska språk). Ännu senare blev även svenskan och danskan väldigt olika.

Det är svårt att säga exakt när svenskan föddes, eftersom den här utvecklingen skedde långsamt i steg. Det sägs att svenskan är ungefär 1000 år gammal, men det gäller mest bara skriften. Rikssvenskan uppstod inte förrän under 1600-talet. Det finns dialekter i Sverige som är mer likt andra nordiska språk än svenska, så som värmländska är likt norska. Blekinge, Bohuslän, Halland, Härjedalen, Jämtland och Skåne har inte varit svenskt mer än i cirka 350 år, vilket inte är alls länge när man ser på språkhistoria.

 

Källor:
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Markstedt, Carl-Johan. Eriksson, Sven (2013). Svenska impulser 3. Stockholm: Sanoma Utbildning AB.
Ekengren, Hans-Eric. Lorentzson-Ekengren, Brita (2004). Ekengrens svenska. Stockholm: Natur och kultur.
Bildkällor:
http://www.historiska.se/template/RelatedImagePopup.aspx?parent=24903&image=24904
http://www.historiska.se/template/RelatedImagePopup.aspx?parent=24903&image=24905

Fornsvenska 1225 – 1526

Under åren 1225-1526 kallades det svenska språket för fornsvenska. Skriften som användes var det latinska alfabetet, alltså det vi använder än idag. Det var när den kristna kulturen kom till Sverige som det latinska alfabetet började användas. Först användes alfabetet bara av utbildade människor i domkyrkor och klosterskolor, men det spred sig snart utanför. Vi tror att det latinska språket spred sig genom kloster och kyrkor, eftersom allt fler människor blev kristna när kristendomen kom till Sverige och folk började gå till kyrkan. Där använde de sig utav det latinska alfabetet och snart börjades det användas i vardagen. De första texterna skrivna med latinska alfabetet var landskapslagar. Oftast var de som berättelser om t.ex. dop, mord, bröllop osv som var underhållande läsning med rim samtidigt som det gjorde nytta. Anledningen till att det var rim var att det skulle bli lättare att komma ihåg. Sverige var uppdelat i landskap där de hade egna lagar under 1200-1300talet. Mitten av 1300-talet blev Sverige ett rike och landskapslagarna blev till en enda landslag.

Grammatiken var viktig och komplicerad under medeltidens svenska. Det fanns fler böjningar på orden än vad vi har nu. T.ex. ordet är böjdes efter person: (jag) ær, (du) æst, (han/hon) ær, (vi) ærum, (ni) ærin och (de) æru. Dessa pluralformer av verben skulle finnas kvar i det skriftliga språket enda till 1900-talet. Dessa böjningar av verben påminner om dagens tyska och isländska.

Dialekten lågtyska som talades i norra Tyskland påverkade svenskan starkt under medeltiden. Språkhistorikerna säger att det var ett tyskt språkbad eftersom tyskan hade ett så starkt inflytande. Exempel på tyska låneord är stad, mynt, betala, skräddare och snickare. Hansan var ett dominerande handelsförbund i Nordeuropa med tyska som vanligast språk. De tyska handelsmännen och hantverkarna tog med sig yrkeskunnande och ordförråd till de nybildade svenska städerna, och det var så låneorden kom till svenskan. Även prefix och suffix lånade Sverige från tyskan för att bilda nya ord genom att sätta små ord före eller efter ordet. T.ex. be- i betala. Prefix och suffix är små viktiga ord som levt kvar och alltså påverkat det svenska språket mycket genom tiderna. Tyskan ersatte till och med vanliga svenska ord. T.ex. så tog det tyska ordet bliva (blîven) ut det fornsvenska ordet varda. Många förstavelser och ändelser kommer ifrån tyskan så som –ande, be-, -eri, -inna och –het.

I början av medeltiden var fornsvenska namn fortfarande populärast, men de kristna namnen växte. Först var det bara stormän och präster som använde de kristna namnen. Det äldsta kvinnonamnet i Sverige som är kristet är Helena. Det var en drottning på 1100-talet som hette Helena och hennes döttrar var först att heta Katarina, Kristina och Margareta.

Källor:
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Markstedt, Carl-Johan. Eriksson, Sven (2013). Svenska impulser 3.  Stockholm: Sanoma utbildning AB.
Bildkälla:
http://www.kb.se/samlingarna/Handskrifter/Smakprov/Nordiska-handskrifter/

Äldre nysvenska 1526 – 1732

Under åren 1526-1732 kallas det svenska språket för äldre nysvenska.Först och främst ändrades den politiska makten i Sverige. Gustav Vasa blev kung och han stod för en utav de största förändringarna som påverkade vårt svenska språk. Gustav Vasas bibel skrevs 1541, en översättning till svenska så hela folket skulle förstå. Även Nya testamentet från 1526 översattes till svenska. Böckerna skickades ut till landets alla kyrkor, men det tog många hundra år innan läskunnigheten växte. Trots det så gjorde boktryckarkonsten så att det svenska skriftspråket nådde ut i landet. Det var boktryckarkonsten som gjorde att det skriftliga svenska språket blev mer stabilt i slutet av 1400-talet.

En annan förändring Vasa gjorde var reformationen. Sverige fick en protestantisk kyrka istället för katolsk, och än idag är det fortfarande en majoritet av protestanter i Sverige. Man ersatte även latinet till svenska i kyrkorna.

Mälardalsdialekterna var grunden för bibelspråket, men även här som under forntiden fick tyskan stor betydelse. En stor del av uppgiften var att reda ut stavningskaoset som svenskan hade. Pronomenet ”mig” kunde skrivas på många olika sätt: migh, mik, mic, mech, mich eller mig. Just då fick det stavningen migh, men h:et försvann senare. Översättarna såg även till att bromsa danskans påverkan på språket. Här har även bokstäverna å, ä och ö införts.

Det var under 1600-talet som ett standardspråk växte fram. Det fanns två rötter på rikssvenskan: myndighetsspråket och överklassens talspråk som talades i och runt Stockholm.

Språkliga influenser
Under det 30-åriga kriget (1618-1648) nådde en ny tysk ordström svenskan. Men många ord av de tyska orden kom från början från franskan. Några tidiga låneord av franskan är mamma, pappa, kusin, parfym och choklad. Under 1700-talet hade franskan störst inflytande. Det var Sveriges dåvarande kungs politiska kontakter med bl.a. Frankrike som inspirerade språket. Det franska inflytandet på språket var störst inom adeln.

Efternamn
På den här tiden var ärftliga efternamn inte så vanligt,  så  man tog förnamnet tillsammans med namnet på socken eller gården man bodde på. T.ex. Robert i Sturegården. Adelsätter började använda ärftliga namn när riddarhuset grundades 1626. Ofta tog man namnet ifrån vapenskölden, t.ex. om vapenskölden hade en ros och en örn så blev namnet Rosenörn.

Hantverkade och köpmän började använda efternamn i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Oftast var det naturbeteckningar i tvåled, exempelvis Liljengren. Ibland blandades ortnamnen in. T.ex. om man bodde i Almby så kunde man få namnet Almgren. På 1680-talet delades soldatnamn ut av befälen för att visa hur bra och starka de svenska soldaterna var. Exempelvis Modig eller Rask. Från början var namnen inte ärftliga.

Resten av det svenska folket hade inte efternamn. Patronymika, fadersnamn, användes långt in på 1800-talet. Alltså om pappan heter Sven så kommer sonen heta Svensson i efternamn. Men fadersnamnet användes inte vid tilltal, istället skiljde man på två personer genom gårdsnamn. T.ex. Sven i Hålan.

 

Källor:
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Nationalencyklopedin (2013). Äldre nysvenska. Hämtad: 2013-12-05. Tillgänglig: http://www.ne.se/svenska/spr%C3%A5khistoria/%C3%A4ldre-nysvenska-1525-1732.
Bildkällor:
http://www.stadsauktion.se/1206/137262-gustav-vasas-bibel-1540/
http://aldrenysvenska.wordpress.com/category/uncategorized/

Yngre nysvenska 1732 – 1900

Den yngre nysvenskan kallades språket mellan åren 1732-1900. Under den här perioden var det böckerna och litteraturen som ändrade språket.

Kung Gustav III undervisades av författaren och journalisten Olof Dalin en period, men han tyckte inte som sin lärare när det kom till det franska inflytandet. Han ansåg att nu när ”fransyskan” blivit så stort borde det läras ut ordentligt. Franskan var ett umgängesspråk på slottet, och dessutom tyckte kungen om fransk kultur och reste till Paris. Det fanns många konstnärer och artister som åkte till Stockholm för besök. 1700-talets franska inspiration syns i låneord så som parfym, glass, salong, hotell, konsert m.m. Det franska inflytandet fortsatte en bit in på nästa sekel.

Gustav III såg inget problem i sitt intresse för franskan och viljan att bevara det svenska språket. Han stiftade den Svenska Akademin år 1786, och de fick i uppgift att ”utvidga Svenska Namnets och Språkets ära”. Kungen planerade att svenskan skulle bli ett stort europeiskt kulturspråk. En utav de viktigare böckerna Akademin gav ut är ”Afhandling om svenska stafsättet” som gavs ut 1801. Där försvenskades många franska ord. Bureau skulle skriver byrå, feauteuil blev fåtölj m.m.

Olof Dalin publicerade år 1732 det första numret av tidskriften ”Den Swänska Argus”, som innehöll en rappare och mer journalistisk svenska. Han ville få fram språket som talades i huvudstadens salonger med kortformer så som ha, bli och ta framför hafwa, blifwa och taga. I tidskriften klagar Dalin över att svenskan har blivit ”så Jemmerligen förachtat, upsäckat, förwänt och wanrycktat”. Han ville att svenskan skulle göra sig av med främmande ord, främst de franska modeorden som ofta hördes i salongerna. Han ville värna om sitt ”liufwa Foster-måhl”. Språket i ”Then Swänska Argus” är ganska modernt, men om en nutida läsare läser den så ser läsaren att orden har olika betydelse då och nu. T.ex. snäll betyder snabb. Det användes väldigt många stora bokstäver också.

Från 1800-talet finns en del ordböcker och språkregelsamlingar som visar den tidens språkbruk. Det finns även litteratur, tidningar och tidskrifter för att ge en ännu tydligare bild. Det var komplicerad satsbildning, komplicerad verbböjning och tyska/engelska lån.

Olof Dalin var det första steget mot modernare svenska, men August Strindberg tog det andra när han skrev ”Det röda rummet” 1879. Han använde friska, talspråksnära vändningar för att bryta mot den tidens stela stil. Nu hade klyftan mellan tal och skrift minskat ännu mer.

Källor:
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Nationalencyklopedin (2013). Yngre nysvenska. Hämtad: 2013-12-05. Tillgänglig: http://www.ne.se/svenska/spr%C3%A5khistoria/yngre-nysvenska-1732-1900
Bildkälla:
http://www.antikvariat.net/REH46117A.cgi

Nusvenska 1900 –

Det blir allt svårare att analysera språket ju närmare vår egen tid vi kommer, eftersom vi är mitt uppe i utvecklingen. Vi kan inte veta vad som är tillfälligt eller viktiga förändringar som kommer finnas kvar.

Det som tidigare tillhört talspråk är idag skrift. Vi skriver ord som inte, eftersom och bara istället för icke, emedan och blott. Ordförrådet har förenklats. Ord som förr bara var accepterat i tal har nu blivit helt accepterade i skrift, t.ex. ska och gett. Samtidigt som skriftspråket har närmat sig talspråket, så har talspråket blivit allt mer som skriften. Det går alltså åt båda hållen.

Verbens särskilda pluralformer har avskaffats, så som vi springa och vi springo. När TT genomförde reformen 1945 var det en stor händelse. 1967 försvann verb i plural ur lagspråket, men det hade varit borta ur talspråket under hundra år.

1906 genomfördes den senaste stavningsreformen. –Dt för –t-ljudet börjades skrivas –t, så godt blev till gott.

Eftersom det har blivit ett större informationsflöde har konkurrensen om läsare ökat, vilket har gjort att tidningar m.m. måste hålla det kortfattat men ändå få med det viktiga. Skribenterna, författare, forskare m.m. avstår från långa meningar med onödiga ord. Det som ansågs starkt vardagligt eller till och med olämpligt under 1800-talet är idag det enda möjliga.

Det svenska språket är ganska stabilt nu för tiden. Antagligen väntas inte heller några nya stavningsreformer, men ordförrådet förändras i snabb takt. Det är inflytandet av engelska/amerikanska, men vi får inte glömma att vi själva har skapat mängder av nya svenska ord. Eftersom vi dagligen ser på filmer, hänger på internet och pratar med nya människor så sprids ord, meningar och uttryck från även andra språk. Det är det som är vår stora förändring just nu, och det som påverkar oss mest.

Källa:
Waje, Lennart. Skoglund, Svante (2011). Svenska Timmar språket. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Bildkälla:
http://www.supportersbutiken.se/sverige/flaggor-vimplar/sverige-flagga.html